Äntligen, efter många månaders längtan, funderande, sparande och till slut beställande så är min nya älskare där den hör hemma.
Många har frågat varför jag valt just den här cykeln. Jag är ingen cykelexpert på något sätt, jag är fortfarande fascinerad över att man köper en ny dyr cykel, bara för att börja byta ut delar på den. I min värld så köper man en cykel och sedan trampar man lyckligt iväg i solnedgången. Men nej, när cykeln kommer ska man börja byta än det ena än det andra. Och pedaler, nej, det måste du självklart köpa till.
Nåväl, som tur är så har jag ett gäng cykelvänner som jag litar på. CykelguruJonas kan jag ringa mitt i natten och fråga vad Mavic Cosmic Carbone väger, och ska jag välja SRAM OG 1090 11-26 istället för Shimano 105 11-25? Och han kommer svara på grammet vad det är för skillnad i vikt, pris och prestanda. Och efteråt följer en liten föreläsning om hur man bygger dem. I love him.
Jag har velat fram och tillbaka. Testat vänners cyklar. Frågat. Stött och blött. Den ska vara bra, snabb men också snygg. Men när jag jämfört vad man får för pengarna så har jag landat i en Canyon. Sedan kom Triathlon + i min brevlåda med det här testet:
Den enda cykeln som fått full pott i alla tester sedan jag började prenumerera. Om inte förr så bestämde jag mig då. Canyon får det bli. Här kan man också läsa ett test på Canyon. (Antar att testerna hör ihop eller är gjorda samtidigt eftersom det är samma förlag som ger ut Triathlon+)
Jag återkommer med en lite mer kritiskt granskande utvärdering, men närmaste veckorna tänker jag tillåta mig vara nykär. Jag och min Speedmax ska leva tillsammans i en bubbla. Lyckliga. Tids nog så börjar man säkert hitta saker man irriterar sig på, små små saker man som till en början inte känns så farliga men som växer.
Men det kanske inte händer i det här förhållandet. Just nu ser jag i alla fall Sofie och Speedmax rida in i solnedgången. Tillsammans. Förevigt.
UPDATE: Vill du läsa om vad jag cyklar på 2017 – klicka här!
