Skön skylt på dagens löprunda.
Torsdag = långpass. Idag vaknade jag och såg fram emot det här passet, och det får man väl se som något positivt – att jag löphataren vaknar på morgonen och tänker YES idag blir det ett långpass som inte känns så långt… För 1,2 mil kändes aslångt för ett år sedan, men efter att sprungit längre så flyttas gränserna och man tycker inte det är så långt.
För två år sedan så trodde jag på allvar att de som pratade om löpning som något de längtade efter LJÖG. Men nu börjar jag sakta närma mig att faktiskt längta efter att få springa. Intervallpassen med Running Sweden och långpassen ensam i skogen är stunder jag ärligt kan säga att jag ser fram emot varje vecka.
När jag springer så brukar jag då och då gå igenom kroppen uppifrån och ner och säga till mig själv: ”Slappna av i axlarna, ner med dem. 90 grader i armbågen och armen jobbar framåt Spänn bålen, fram med höften. Lätt lätt, tass tass på tå. Foten landar under mig.”
Det har blivit som ett litet mantra som jag upprepar för mig själv lite då och då under varje pass.
Jag fick en Garmin klocka i julklapp (tack snälla tomten!) och tog en bild på den för att visa hur lång tid mitt pass tog. För det är väl en av nycklarna till att jag börjat längta efter löpning, att jag lärt mig ta det lugnt. Förut drog jag iväg i 180 och så var det trist efter en kilometer. Och jag springer långsamt, men jag springer.
Liiite snabbare än dagens fart har jag eftersom jag gick några kilometer idag, fick skavsår men ville inte vända.
Men nu ska jag sluta prata om att jag inte är någon löpare, för jag är fast övertygad om att det blir som man bestämmer att det ska bli. Så 2011 är året då jag ser mig själv som (och på så sätt också kommer vara…) en löpare som springer lätt, snabbt men fortfarande med ett leende.
Vänta ni bara – snart är jag en sådan där tuff löpare som laddar upp mina löparrundor, snabba hastigheter och perfekta pulskurvor från klockan …
Hur får ni löpningen rolig? Vad tänker ni på när ni springer?
